Rasmus Isaksson

Välkommen till min nya blogg!

Det här blir mitt första blogginlägg på många år. Jag har nu tackat för mig som förbundsordförande i DHR, ett uppdrag jag hade i sju år. Under dessa år känner jag att jag verkligen har utvecklats, både i min roll som ledare och som människa. Jag är tacksam för alla människor jag har fått träffa och stolt över att få vara en del av det hårda och viktiga arbete som idéburna organisationer utför. 

För egen del känns det både lite vemodigt och såklart spännande att gå vidare. Jag har i snart ett år funderat över vad som blir nästa steg för mig i arbetslivet. Jag har funderat över vad som engagerar mig och vilka styrkor jag har. 

Före jag blev förbundsordförande hade jag ett eget företag och tog uppdrag som talare och workshopsledare inom mångfaldsområdet. Före det har jag jobbat med tillgänglig turism. Min utbildning har främst inriktat sig på det sociala området. Jag gillar att arbeta med människor och samhällsfrågor. 

Jag är rullstolsanvändare men jag upplever inte att det hindrar mig i de jobb jag söker. Jag har nyligen haft ett webbföredrag för en internationell publik om mina erfarenheter av arbetsmarknaden. Jag berättar där om hur viktigt jag tycker det är att redan i skolåldern få känna sig inkluderad och jämlik. Känslan av utanförskap och särbehandling tror jag kan sitta kvar väldigt länge. Det är viktigt att alla människor får chansen att verka i sammanhang där ens kvalitéer synliggörs och där man kan känna sig behövd. Under webbföredraget gav jag tips och metoder för att förbättra sitt självförtroende, tänka positivt i arbetssökandet och att maximera sina chanser att få jobb. Jag tror  att det är viktigt att människor får lyssna på egna erfarenheter. Ska man påverka någon annan människa så måste man göra det i själen. Därför är jag väldigt öppen om hur jag har känt mig i olika situationer, att jag ibland varit bitter men försöker alltid landa i lösningar. Jag hävdar inte att "bara man vill så går det". Det är ett alldeles för enkelt synsätt och kan uppfattas som ett skuldbeläggande.

Ett tips jag gav var att söka många jobb och att inte vara rädd för att få ett nej. Se det inte som ett misslyckande! Fråga istället vad du hade behövt för att komma vidare i processen. Om du exempelvis saknar någon specifik utbildning eller saknar meriter inom ett visst område. Det är ett sätt att ta reda på hur du kan jobba vidare.  Du har då vänt ett nej till något positivt. 

Ett annat tips är att se en inbjudan till intervju som ett framsteg. Även om du inte skulle få tjänsten har du etablerat en ny kontakt och du får samtidigt träna på intervjusituationen.  

Jag kommer nu att återuppta min talarverksamhet igen. På grund av pandemin får jag tyvvärr vänta med att tala inför en stor publik på en fysisk plats.  Men situationen vi alla befinner oss i har fått de flesta av oss att överväga andra möjligheter. Genom den tekniska utvecklingen har det blivit uppenbart att det går alldeles utmärkt att genomföra möten digitalt. Det fungerar förvånansvärt väl faktiskt och samtidigt sparar vi ju på både resekostnader och miljön. Givetvis kan jag sakna de fysiska mötena men det gäller ju att vi alla hjälps åt och tar ansvar i det här läget. Det betyder ju inte att vi behöver sluta prata med varandra eller sluta fortsätta lära oss nya saker av varandra. 

Jag vill också ta uppdrag som skribent. Då jag nyss avslutat ett förtroendeuppdrag i en ledarroll är jag van att uttrycka mig både i tal och skrift i olika sammanhang. Jag kommer i första hand försöka att sälja in mig i olika tidningar som är inriktade på de ämnen jag brinner mest för såsom ledarskap, funktionshinderfrågor, arbetsmarknad, mångfaldsfrågor eller andra samhällsaktuella ämnen. Under 2021 kommer jag erbjuda ett gratis webbföredrag om resor där jag berättar om "min resfilosofi". Då kommer jag även berätta om min äventyrliga resa till Antarktis i december 2017 och förklara varför jag kallar denna resa för "min månlandning". När vi nu inte kan resa fysiskt på grund av Corona kan vi ju fortfarande resa i minnet och i själen. 

Att bryta normen är något jag drivs av, särskilt inom arbetslivet. Jag gillar att arbeta med sociala frågor och stötta andra människor. Redan som barn var jag intresserad av att arbeta som begravningsentreprenör. Jag dras till den värdegrund som finns inom begravningsbranschen, den sociala och stöttande biten. Att bry sig om den avlidne och att stötta anhöriga att planera för en fin och värdig begravningsceremoni, är för mig det yttersta uttrycket för alla människors lika värde.

Jag har därför nu gått en utbildning för att bli begravningsrådgivare och har nu påbörjat den praktiska delen av utbildningen där jag jobbar aktivt med begravningsärenden tillsammans med min handledare. Det känns väldigt spännande. Döden är något jag känner att vi inte pratar så mycket om i vårt samhälle. Bara att se en kista kan vara obehagligt för en del medan att se avlidna förr i tiden var en vanligare företeelse. Jag tror att tystnadskulturen gör döden svårare och läskigare för många. Det kan göra att vi blir mer rädda för döden på ett sätt som kanske till och med hindrar oss från att leva fullt ut. 

Mer om detta yrkesvägval berättar jag om i mitt webbföredrag om vägen till ett arbete. Jag hoppas att jag, i min roll som föreläsare, ska kunna inspirera och hjälpa andra genom att berätta min historia. 

Den här bloggen kommer att fungera som ett mer levande komplement till min hemsida. På min hemsida www.rasmusisaksson.se kommer jag mest att marknadsföra mina tjänster och visa mina kontaktuppgifter. Där kommer jag att presentera ett mer statiskt innehåll som jag försöker att inte ändra på för ofta. Bloggen kommer jag däremot använda flitigt. Här kan du läsa om mina tankar i samhällsaktuella frågor, ta del av debattartiklar, vardagsnära händelser, mitt uppdrag som begravningsrådgivare, ämnen som intresserar mig rent allmänt och som kanske beskriver mig lite mer som person. 

Jag hoppas att det här ska fungera bra och att ni som läser detta vill följa mig och gärna kommentera det jag skriver.