Rasmus Isaksson

Ge identitetspolitiken en ny chans!

Jag har i många år varnat för debattklimatet i samhällsdebatten. Den är destruktiv och tränger undan viktiga rättighetsperspektiv. Viktiga debattinlägg om olika gruppers utsatthet avfärdas idag ofta som identitetspolitik. Jag menar att det handlar om en intolerans. Det framställs som fult att undra varför det är så svårt för ledande politiker att adressera enskilda grupper utöver de som genererar flest röster.

Myndigheten för delaktighet anger att utifrån Folkhälsomyndighetens nationella enkät framgår det att andelen personer med funktionsnedsättning i Sverige, i åldrarna 16-84, är cirka 20 procent. Vi kan lägga till familjemedlemmar som nära berörda av deras livsvillkor. Pratar vi om tillgänglighet och användbarhet så kan vi även inkludera vänner, föräldrar med barnvagn, äldre och näringsidkare. Ändå är tillgänglighet och användbarhet en icke-fråga i svensk politik.

Sociala medier ses som ett enkelt och tillgängligt sätt att direkt saluföra sina egna tankar.  Dock sker det ofta utan självgranskning eller filter. När debatten blir ansiktslös går respekten för varandra förlorad. Även i politiska tv-debatter har orden hårdnat. Företrädare deklarerar ofta tydligt att de inte tolererar varandra och då finns inte heller förutsättningarna för en saklig debatt. Politiska företrädare figurerar i sociala medier och inte sällan är det dessa individer som står för de värsta påhoppen. En del kallar det åsiktsfrihet men jag menar att det vi ser är att utrymmet för en inkluderande och respektfull politisk debatt krymper. Toleransen för det intoleranta har ökat i samhällsdebatten. Det är det ena problemet.

Det andra problemet är att partilokaler, inte minst i mindre kommuner, ofta är otillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Och med en politisk åsiktskorridor som ser allt som handlar om självrepresentation som identitetspolitik så är det inte värt besväret att krypa upp för trapporna.    

Vi har en övertro på att mainstreampolitiken inkluderar alla människor automatiskt. Jag anser att personer med funktionsnedsättning ofta drabbas hårdare än många andra i motståndet mot identitetspolitiken. Vi präglas hårt av de specifika sakfrågor som berör just personer med funktionsnedsättning. Ett exempel är tillgänglighet och användbarhet. Det är svårt att se poängen att försöka ingå i andra sammanhang, och påverka andra frågor, om otillgängligheten stoppar oss från att besöka platser, ta del av utbudet av produkter och tjänster eller stoppar oss från möjligheten att kunna vara politiskt aktiv.  

Det är särskilt av den anledningen viktigt att personer som själva anser sig tillhöra en grupp får höra att de räknas. Identitetspolitik är inget negativt! Våra enskilda berättelser, om den verklighet vi befinner oss i, måste också få höras. Jag är så trött på att se priviligierade delar av befolkningen sätta en offerstämpel på människors berättelser om deras verklighet och utmaningar i livet. Utan ett ändrat förhållningssätt på den punkten kommer den onda cirkeln fortsätta med en politisk debatt som sårar, förstör och där inte alla får ingå. Politikers största verktyg tycks de själva anse vara att göra sin röst hörd. Jag anser att det är att lyssna! Så här på bloggen vill jag nu samla era egna personliga berättelser. Skicka till info@rasmusisaksson.se . Tillsammans kan vi sprida de berättelser som annars inte kommer till tals.